Du och ja – ett vi eller ett dem

Vi, vi var enade i en blomsterkrans i en snöbetäckt skog full av livets lustar
Nu befläckade då vi samlat år av trycksvärta som lagringar på en glömd stig
Klättrar på ett andetag mot en tystnad men faller ner i en hyperventilation
Du viskar hur?
Jag svarar att repet är brutet men mina skor är kvar
Tar din hand… Vart?

 

Vi är ett!

Vi, ja du och ja vi borde vara en enad melankoli. Vi ska vara en helande reva i något döende. Oansätt att någons jord är svart någons vit, att kyrkklockans torn spelar i någons dunkla leende. Och att den kluckande sång av glömmande tårar gör det för någon annan 

Just nu hämmade av ett jordskred en förtvivlan planterad av västan vind där blod är livets andetag. 

Därför höjda nävar för snart fallande faklor till förmån för melankolin, för en ljus decembernatt. 

Där vi blir ett

När inget längre funkar

Trasigt

Vi möts på ängen

I vår nakenhet

Ensamhet

Ett nej

Dunkande steg bort

Bort genom askan, från repen till det skapande

Vilsen

Okända du

Hur gör jag nu?

Hur låter ja solen gå upp?

Vinden ta fart?

Nu när inga rep är flätade

När din delade tro inte längre är delad?

Hur gör jag?

Valet

Flykt ej längre ett val bara död

För idag snurrade jorden ett varv för mycket

Skärseld, syndaflod i horisontens ruiner

Kris

Ett bortglömt förflutet, en stulen framtid till förmån för det avgrundslösa är fleras vilja

De otänkbara blev tänkbart, varför?

 

 

 

 

Klimatet

Famna jorden

Miljoner år till nu

Några år till ingenting

Hoppet susar i världens vindar

Trots att tårar faller från en bruten moder

Så Laga, sy och måla i gult igen

När tiden är inne

Avgrundsrand, du skrämmer inte mig
Dock gör du mig livrädd
Kommer jag våga?

Du!

Du var en ros
Du är en ros dock på lånade dar

Älskade, du fanns
Nu bara en förtvivlan

Älskade du blev en slocknad låga när bläcket slutade rinna
Nu en vilja i en förlorad själ

Du är min
Jag är din
Om än bara för ett vingslag

Mitt älskade avstängda M

Hej! Det var ett tag sen jag skrev eller la upp en dikt. Det har väll med att göra att ingen läser knappt vilket har gjort att jag tappat gnistan. Ingen inspiration längre men vill väl ändå hålla den vid liv så det blir lite sporadiskt. Även om ingen läser kan jag tycka det är skönt att skriva av mig och dela med mig av mitt inre men ändå vara privat. Få ner allt på pränt. Det går imot varandra. Om det är någon som läser hur får jag fler att läsa om än bara några stycken?

Nu till titeln och det jag vill skriva av mig om. Har nog skrivit om detta tidigare.
Har sedan två år tillbaka stängt av nästan helt allt som rör mitt M. Bröt ihop på midsommar afton för två år sen och mådde skit just då orkade inte med något, hade satt upp en fasad om allt är rosen rött och att allt är en dans. Vilket nådde droppen den sommaren. Har sedan dess stängt av inte velat bry mig inte orkat för att jag vill må bra. Har flytt på något sätt. Nu låter detta ambivalent då jag skrivit inlägg om det de senaste två åren som där de inte låter som om jag flytt.

Vet knappt något om denna personen längre, frågar inte ens. Andra involverade berättar jag bara nickar och låter de gå ut genom ena örat och in genom det andra. När mitt M ringer svarar jag inte ens, hälsar på sporadiskt för att stilla mitt samvete  Fram tills herromdan när jag fick höra att det inte var bra på vissa plan då brast det i mig totalt. Jag grät och insåg vad fan håller jag på med. Måste sluta fly, kan inte stänga inne allt och lådsas som om allt är perfekt. Det är snart försent för att ändra, för att rätta till mitt beteende.

Fick i den stunden stora skuld känslor om att allt är mitt fel, hade jag kämpat och inte bara trott att det som sas och bestämdes var de bästa så hade de varit annorlunda idag. Det känns och kändes även hemskt att jag någon stans vetat att det inte är bra men de senaste två åren bara struntat i de.

Det är hemskt att säga detta men det känns som om jag har försökt få mitt M att upphöra. Att jag tänkt att slutar jag bry mig, känna och tänka på mitt M så mår jag bra, allt blir bra så kan jag återkomma med ny energi sen. Samtigt som jag känner varje gång jag gör något skoj att jag inte borde. Får även skuld där, att jag borde kämpa istället men det trycker jag uandan igen. Som sagt det finns inget sen och jag bara skjuter problem längre fram. Där av titeln har stängt av mitt M från mitt håll. Trots att jag lovade att att inte göra de. Mitt M sa en gång när vi lyssnade på kom ihåg mig då av Lars Winnerbäck ”att kommer du komma ihåg mig när jag inte kommer komma ihåg dig?” Det är nästan det som är på väg att hända. När skit över detta.

Hur skall jag göra för att orka kämpa vara där och samtidigt må bra?